Saknad!
Jag saknar dig mera än allt!
Du var min livsglädje, du är fortfarande men inte på samma sätt.
Varför tog gud dig när han/hon kunde valt att ta någin annan?
Varför ta en person som gör hundra andra människor lyckliga,
varför ta den som mest behöver leva.
Frågor jag aldrig kommer få svar på och det stör mig,
att jag kommer förbli ovetande.
Jag älskar dig över hela mitt hjärta och kommer alltid göra,
du kommer alltid vara min bästa vän även om du är död.
Jag har så många fina minnen med dig,
minns du alla dagar i johannelund på taket, eller vid plaskis?`
Minns du spiderman ? haha kan inte låta bli att skratta när jag tänker på det.
Minns du när vi inte träffats på en månad när jag sprang ut i bara
strumpor en kall höstkväll i spöregnet bara för att få träffa dig?
Minns du alla gånger du hjälpte mig igenom allt svårt.
Den gången du var ledsen och grät och kom till mig,
då du låg och höll om mig hela natten för du kände dig trygg sa du.
När vi spelade minigolf, första doppet, festerna, bilen som brann,
min första fylla, när vi hämtade dig i askersund, högtrycks tvätten du spruta på mig
så jag hade blåmärke i flera månader.
och så mycket mera, minns du allt det där?
Att vi kunde sitta och hålla varandra i handen utan at något av oss fick känslor för den andra,
vi kunde sova ihop utan att göra någonting, vi var som piff och puff fast utan bråken.
Vi var bästa vänner som verkligen var gjorda för varandra,
vi var som syskon vi slogs och vi stimmade och skojade.
När vi köpte låtsas svärd och slogs i gränden?
När vi prövade alla fula mössor och kläder?
Dina kärleksproblem du förklarade för mig...
Vi gjorde så mycket, och det är hemskt att vi inte kommer få göra mera.
Att det inte blir mera bus, jag har inte ens vågat gå till din grav.
När ska jag våga det? Jag är rädd för att bryta ihop, jag är rädd att jag aldrig skulle vilja lämna graven,
jag är rädd för att gå dit. Men jag vill, jag måste samla modet att gå dit.
Dagen jag fick veta att det ofattbara hänt var det som jag fick stenar i magen,
jag bara föll ihop på golvet fick ingen luft fick inga tårar jag bara stirrade upp i taket.
Modet att ta telefonen ringa för jag behövde hjälp upp, ringa och där kommer det,
illtjutet, där bröt jag ihop totalt, jag skrek högt jag kunde inte sluta gråta,
personen i telefon fatta inte vad jag sa, ända jag fick fram var Anton är död.
Sen klarade jag inte av mer utan la på och kurra ihop mig i fosterställning och tjöt ännu mera.
Jag lovade mig själv att inte gråta på din begravning för jag visste att du ville att
vi alla skulle vara lyckliga, det allt kändes bra tills jag öppnade kyrkdörrarna, där var det kört
tårarna forsade, det jag ångrar idag är att jag bara kände på din kista och kollade bort,
jag vågade inte kolla på kistan för rädslan att du låg där och inte levde var hemsk.
Jag flera gånger om dagen i över 1år,
jag tänker på dig jämt innan jag ska sova minst 20000 gånger om dagen,
vad som hade hänt om du fortfarande levde, jag gråter fortfarande om dagarna över saknad,
jag gråter när ingen ser, jag gråter inombords inte alltid det kommer tårar.
GUD! Det går inte beskriva min saknad, det går inte, jag blir så arg för jag vill
att du ska vara här, jag behöver verkligen dig. Det är verkligen DU som alltid ställt upp,
alltid kommit när jag behövt alltid gett mig råd, sett till så att JAG inte har gjort dumma saker.
Varför, varför, varför, varför kan du bara inte komma tillbaka, bara för en dag?
Finns så mycket jag vill säga till dig. Jag vill säga syns snart, men det gör vi ju inte.
Jag måste leva jag med, iaf försöka leva, leva för oss.
Jag ska inte deppa nu, för jag har lovat, jag har lovat att
Jag ska leva för dig! <3
Jag älskar dig!
Kommentarer
Trackback
